Först vill jag saga att det är inte att jag blivit lat. Orsaken till att jag inte skrivit på den här bloggen på ett tag beror helt enkelt på att det helt plötsligt blivit så krångligt! Kamp mellan Explorer och Google gör att jag nu måste arbeta med två olika maskiner för lägga in både text och bild. Trött jag blir när företagen bara tänker på sig själva!

Är absolut inte heller lat när det gäller min filtning. Kommit ett steg ytterligare när det gäller kulor och fått till en riktigt bra snitts på det hela. Fick tipset att inte använda ull med för långa fibrer för då viker sig fibrerna. Fler ändar gör också att fibrerna sätter ihop sig bättre. Så till slut!

Sedan har jag som sagt börjat på Ullakademin på folkhögskolan i Kyrkerud, Årjäng och är där ungefär en helg per månad. Förra gången gjorde vi bilder – inte min grej! Har ingen inspirationen och blir aldrig riktigt nöjd, medan andra på utbildningen tycker att det ät toppen. Och så ska det ju vara! Denna sista gång gjorde vi tofflor och andra fotbeklädnader. Det tyckte jag var utvecklande! Gjorde ett par orange tofflor med lockar från Gotlandsfår. Redan använt dem mycket! Gav också bort ett par tofflor till min far i födelsedagspresent inklusive fotmassage. Hade gjort dem nästan klara innan och sedan gjorde jag filtade jag det sista direkt på hans fötter. Mycket uppskattat!

Kommer tillbaka till detta med kulor. Gjort ett antal den senaste tiden och tycker det är både lätt och svårt! Mycket enklare att få ihop början på kulorna med torra händer, men när jag lägger den i varmt vatten med såpa och sedan fortsätter blir det lätt veck även om jag tovat ihop ullen tämligen mycket innan. Naturligtvis kan jag lägga up lite ull ytterst och dölja vecken, men hade gärna kommit på en teknik där det blev mindre veck redan från början.

Hur som helst, en del kulor har det blivit. För att bli nöjd har jag lagt på lite yttre ull så att vecken inte syns utan de är helt släta. Och jag har varit på loppis! Så här blev ett av resultaten. Filtade svarta kulor ihop med ett lås och en dekoration från ett kasserat halsband som jag fann på loppis. Blev ett helt nytt halsband. Som jag redan använt flera gånger!

I morgon bär det av till Kyrkerud Folkhögskola för den första helgen med Ullakademin! Blir två till under hösten. Ska då passa på och fråga om det finns några knep för att undvika veck. Hade sparat mycket tid.

Var för någon månad sedan på en utförsäljning och hittade en tunn ”överblus” som jag tyckte var trevlig men där ärmen släppt från axeln. Varför, tänkte jag, inte fixa till, laga och göra något kul med den med filtning?! I och med att den var trasig kostade den inte många kronor. Så här blev resultatet. Efter att ha nästat ihop ärm och axel filtade jag ett tunt svart band över sömmarna. Lade ull både på fram och baksida för att vara säker på att det skulle fastna i synteten. Sedan skojade jag till och gjorde mina initialer på ryggen. Även om det är sytt av någon annan är ju finishen min egen design. Kul att kunna  ta tillvara på ett plagg som annars säkerligen hade åkt i soporna.

Garanterat ett plagg som jag är ensam om.

Har ett litet hus i södra delen av landet och då är det ganska självklart att man åker dit varje år. När vi åkte hem i år passade vi på att stanna till vid filtningsmuseet i Mouzon för att titta på. För en filtningsälskande person som jag var det riktigt kul. Museet är litet, men samlat ihop en fin liten permanent utställning som visar exempel på olika traditionella filtningar och maskinell filtning. I Mouzon fanns länge en ganska stor filtningsfabrik. Det mesta lades ner på 70-talet när nya det kom många nya billigare syntetmaterial, men det finns fortfarande en liten industri kvar. Den enda i Frankrike. Uppskattade verkligen utställningen. Var tidigare inte riktigt säker på hur man kunde göra maskinell filt, men med hjälp av teckningar och en uppställd maskin förstår jag nu att man först lade ullen i en korg där den fångades upp av stora kartor på rulle som tillsammans bildade en lång tunn ”ullmatta” utan slut. Den pressades sedan mellan två valsar för att få en viss hållbarhet för att sedan men hjälp av fukt värme och ytterligare valsar pressar/filtas till maskinell filt. Det är i den senare fasen som man bestämmer filtens tjocklek. Processen är densamma som när man filtar med händerna. Lägga upp ullen, förfilta och sedan filta fullt ut.

Det lilla filtningsmuseet i Mouzon ligger i en byggnad som förr tillhörde den gamla medeltida katedralen. Mouzon I sig själv är en 2000 år gammal ort som länge var Frankrikes gräns mot Tyskland. Museet har öppet varje dag mellan kl 14-18 under sommaren. Första söndagen I varje månad är det gratis inträde

Nu börjar jag äntligen komma på hur man gör filtade kulor! Läst instruktioner och sett video, men tidigare inte lyckats. Troligen inte varit tillräckligt uppmärksam … Min nyckel ligger i att skapa så gott som hela kulan med torra händer och torr plats innan den blöts och blir fullt filtad. Helt enkelt utnyttja den fukt, värme och friktion som händerna och plasten skapar. Jag har alltid tidigt blött ner händerna och då blir det mycket krångligare att lägga till ett tunt lager för att dölja de veck som kan uppstå.

Riktigt glad för detta. Kulor kan användas till så mycket. Det jag nu ser som en utmaning är att avgöra hur mycket ull jag behöver för att skapa en kula i en speciell storlek och göra flera kulor lika stora bollar. Räcker inte med att väga per gram för det kan ju skilja mer eller mindre ett helt gram ull och ändå ge samma vikt. Litar på att jag bygger upp en  känsla allt eftersom jag gör fler och får mer erfarenhet

 

Dessa bollar var lika stora innan jag lade den högra i varmt tvålvatten och filtade den hård. I verkligheten är den vänstra strax under 4 cm och den högra, filtade kulan strax över 2 cm.

Dags att summera ett filtningsår från sommar till sommar. Ser att jag lärt mig mycket. samtidigt inser jag att jag har enormt mycket kvar! När jag skriver det känner jag mig lika tråkigt klok som de gamla filosoferna, ju mer man lär sig ju mer inser man hur mycket mer man kan lära. Vad har jag då lärt? Gjort halsdukar med egenfärgat material, lärt mig cobweb, lärt mig mer om olika ullkvalitéer (och varför vissa ullsorter därför "ullar sig" mer) och gjort min första jacka. Dessutom lärt mig mer om filtning i Sverige, Fårfesten i Kil och Ullakademin på Kyrkerunds folkhögskola i Värmland. När jag ser det så är det ändå en del. Framför allt har jag lärt mig att det finns en hel del filtning, men den är dold för gemene man! Det är en egen liten värld där man känner till den tycker den är självklar.

Hoppas till hösten kunna lära mig ännu mer genom att delta i Ullakademins kurser. Inser att alla utbildningstillfällen inte bara är kurs i att lära sig en viss sak utan även att få tekniska tips, tips om böcker, inköpsställen, andra kurser, lära känna personer och få inspiration. Det sakerna använder jag minst lika mycket när jag sedan står ensam hemma i ateljén.

Nu när jag är ledig ett par dagar passar jag på att utmana mig att göra något nytt. Så i dag har jag gjort starten till min första väska. Snodden jag satt för att dra ihop den är ett loppisfynd. Tycker inte det gör något att det är lite använt och nött. Hittills riktigt nöjd!

För dig som är van filtare är detta inga märkvärdigheter, men för dig som inte är så insatt kan det vara kul att uppmärksamma skillnaden. Har här gjort samma modell av kudde, men med två helt olika ullkvaliteter. Den övre är gjort i merinoull, den nedre i gotlandsull. Först när man ser på fotografierna är det lätt att bara fokusera på skillnaden i färgnyanser, men tittar du närmare ser du hur skillnaden i ullen struktur. Det gör en större skillnad i verkligheten. Strukturen på resultatet blir sååå olika! Lite som skillnaden mellan är en stickad merinotröja och en shettlandströja. Naturligtvis är det skillnad i mönsterstickningen, men också en stor skillnad i ullen. Merinoullen ger en större känsla av ”finkudde”, medan gotlandsullen ger en känsla av avslappnad närhet.

Det jag dock märkt är att gotlandsullen kan vara mer känslig vid slitage. Ullenhåren är stelare med fler ”döda hårstrån” och därmed har lättare för att krypa upp. Skulle vilja hitta en annan ullkvalitet (gärna lokal) som har samma känsla och tål mer. Ett uppdrag att arbeta vidare med.

Närbild på merinoullen.

Närbild på gotlandsullen.

Gjort min första jacka! Var i förra veckan på kurs för Charity van der Meer. Kursen hette ”En kappa för varje årstid” och var hos WoolKnoll utanförs Stuttgart. Anmälde mig för att jag ville ta ett steg till och lära mig mer om kläder, krypning och mönster. Tänkte att det blir nog en ”bylsig sak”, men att jag ändå kunde snappa upp saker. Visade sig att jag hade helt fel! Blev en jacka som jag redan använt många gånger! Var kul att göra jackor! Visserligen blev min jacka ingen vårjacka, men det gjorde mig absolut ingenting. I och med att jag inte ville använda merinoull från Australien (visste ju inte hur de hade behandlat djuren) tog jag en ”ekoull” från Sydamerika som var betydligt grövre. Men som Charity sa ” Ha ett mönster att utgå och sedan kan ju själv experimentera med ull, tyg och annat”.

Det jag tyckte var smart och som vi gjorde för att behålla en lätthet var att vi lade en tunn chiffong på insidan som grund. Det gjorde att vi inte behövde lägga på massor med ull för att få en hållbar filt. I mönstret som hon tog fram för var och en av oss var ärmen konstruerad som i en kimono, dvs ingen söm vid axeln i utan ärmen fortsatte i en böj ut från kroppen. Det här var basen. Utifrån det kunde vi sedan skapa mer exakt hur våra jackor eller kappor skulle se ut. I mitt fall ville jag gärna göra en vågig kant. Det gjorde jag genom att lägga ut ull på både utsida och utsida runt kanterna och i ärmslutet. Ullen jag valde var en blandning mellan merino och silke så att de fick lite glans.

 

Provar våra jackor för första gången.

Kurskamrater som springer in i sina nya jackor för att inte bli för blöta.

Ibland känns livet glida fram, ibland är det lite tuffare. Just nu utmanar livet mig med en tuffare uppförsbacke i form av allvarligare sjukdom i familjen. Det är därför jag inte skrivit på ett tag. Tiden som blivit över har helt enkelt gått till familjen.

Innan problemen kom hade jag börjat arbeta med ett projekt att filta material för att klä om två pallar. Pallarna är arvegods och trevliga, men med den brodyr som de är klädda med idag blir de lite tunga. Tyckte att det skulle vara fräckt att ha en orange sits istället. Gjort den ena och förberett för den andra. Inte satt fast den än. Mönstret gjorde jag fyrkantigt för att på det sättet få bättre koll på hur det krymper. Tycker samtidigt det blev riktigt trevligt. Inte satt fast det än, men innan jag gör det funderar jag på att stryka på fliselin på baksidan för att ge det en extra stadga. Måste ju sträcka tyget när jag sätter fast det och hur jag än gör blir ju filtat material mer poröst än möbeltyg. Men, tror det kan bli riktigt fräckt! Nu är det bara att vänta på de nya grå fåtöljerna som pallarna är tänkta till.

Eget tyg för att klä om en gammal pall och ge den en modern känsla!

Ju mer jag kommer in I filtningens värld desto mer förstår jag att det finns att lära. Material, fingerfärdighet, tips. Vill ju hela tiden blir bättre och detaljerna kan ju många gånger göra helheten. Ju mer jag lär blir jag också fascinerad över variationsrikedomen i färg, form och uttryck även om jag personligen tycker mer om vissa saker än andra. Personligen ser jag också positivt på att blanda filt med andra material. Tycker inte filt passar för allt.

En viktig del inom filtningen är naturligtvis ullen. Vet att jag tidigare skrivit och visat bilder på olika typer av ull och fibrer så som merino ull och Gotlandsull. Det var en ganska grov indelning. Ju mer man dyker ner i ullens värld finner man fler nyansrika skillnader. Varje typ av får ger sin typ av ull. Du som filtar och läser detta, du känner vet ju redan om det. Vill rekommendera en bok. Den heter The Fleece and Fiber Sourcebook och är skriven av Deborah Than och Carol Yarn. Boken innehåller en kort beskrivning av över 200 fibrer och när jag räknar i innehållsförteckningen får jag ihop i alla fall över 110 olika får där merinofåren sedan delas in i antal olika arter. Därtill kommer beskrivningar av ett antal olika getter, alpacka, lama, angora och andra djur runt om i världen. De olika fåren presenteras med en kort beskrivning av dess historia, något om dess fibrer och vad vanligen kan använda dem till inte bara inom tovning utan även spinning. De svenska raser som är med är svensk finullsfår, gotlandsfår, gutefår, roslagsfår, ryafår och svärdsjöfår. I början av den går författarna igenom skillnaden mellan djur och växtfibrer, hantering av ull och de olika systemen för att mäta fibrer så som micro, USDA och Bradford. Som de flesta informativa uppslagsböcker är det ingen bok som jag har lätt att läsa pärm till pärm för då blandar jag till slut bara ihop raserna, utan det blir att jag bläddrar, stannar, läser, går tillbaka, slår upp. Kunskapen om olika typer av ull som jag sett hos leverantörer breddas och fördjupas.

 

Omslaget till boken The Fleece and Fiber Sourcebook.

Har under den gångna veckan lagt ner en hel del tid och kraft på att få igång Network Ulla, ett rikstäckande nätverk för att tovare och filtare i Sverige, öppet för både yrkesutövare och de som gör det på fritiden. Helt klart är att det finns ett stort intresse av att starta ett mer formellt nätverk som på sikt kanske även kan bli en förening. På Facebook finns ett par grupper där man diskuterar tovning och andra aktiviteter med ull, som exempelvis grupperna ”Tovare” och ”Kreativ tovning och spinning”. Det utbytet är suveränt när jag har egna frågor eller vill tipsa om något jag själv känner till. Men, vill man kunna påverka i större grad måste nätverkandet på något sätt formaliseras! Att formalisera ett nätverk för att kanske skapa en förening är dock en resa där flera saker ska på plats där flera ska kunna framföra åsikter. För att ändå komma igång och ta första steget får man börja mer anspråkslöst som med ett nätverk.

Min egen filtning har inte legat på hyllan, men jag har inte hunnit med så mycket nytt kreativt. Det ska det bli bättring på nästa vecka!

Kan på bloggen verka som jag inte gjort så mycket med filtning de senaste veckorna. I verkligheten är det tvärtom! Denna helg har jag varit på Fårfesten i Kil som jag skrivit om innan och lyssnat på Gunilla Paetau Sjöberg prata om ull och visa en del bilder av sina arbeten. Gunilla har verkligen en enorm kunskap om ull och filtning, men framför allt ett genuint intresse av att utveckla kunskapen om ull för att ta tillvara på all den ull som idag slängs och därigenom ta ett steg framåt för en hållbar utveckling. Visste du att år 2010 slängde svenska bönder cirka 360 ton ull!! En hel del av den ullen skulle man mycket väl kunna ta hand om för bland annat filtning.

I samband med förläsningen togs också ett initiativ för att starta ett rikstäckande nätverk för utöka informationsutbytet mellan tovare och filtare i Sverige. Vill slå ett slag för detta! Nätverket, som heter Ulla är gratis och öppet för alla, både yrkesutövare och de som gör det på fritiden. Om du är intresserad av att gå med skriver du ett mejl till network.ulla(at)hotmail.com.

Gunilla Paetau Sjöberg, andra från höger klädd i ljusgrönt, samtalar med några av de cirka 40-tal personer som kommit för att lyssna i Kil.

Ibland kan jag tycka att de filtade kappor jag ser är lite grova och klumpiga, men en kvinna som gör helt underbara kappor är Francoise Hoffmann. Några av hennes kappor finns med på filtmuseet i Mouzon. Hon på i Lyon i mitten av Frankrike och på hennes hemsida kan man läsa att hon började med filtning 1996. Hon arbetar mest i nuno-teknik, det vill säga att i sin filtning hon använder både tyg och ull. Det jag är fascinerad av, förutom själva hantverket och formspråket, är att hon lyckas få kapporna så ”lätta”. Förstår att det måste vara ett både delikat och tungt jobb att filta ihop ullen så att plagget blir hållbart och samtidigt inte lägga upp för mycket ull så att kappan blir stel.

Hon säljer sina saker både i Paris, New York och Peking. Här är en länk till hennes hemsida http://www.francoisehoffmann.com/gb/main.swf

Ett exempel på Francoise Hoffmanns underbara kappor. Fräcka, lätta.

I dag vill jag slå ett slag för svensk filtning och tovning. Har under de senaste veckorna haft många intressanta samtal med filtare och tovare runt om i Sverige som jag hoppas kunna komma tillbaka till. Under tiden vill jag slå ett slag för Fårfesten i Kil. Förstår att det finns många i Sverige som tänker att ” det där kände jag redan till!” Och sent ska väl även jag vakna!

Lördagen den 13 april håller Gunilla Paetau Sjöberg ett föredrag på festivalen. Planerar själv att sätta mig i bilen och åka dit!

Meteorologerna har sagt att ikväll ska det börja snöa så att det i morgon ligger ett täcke med 10-15 cm snö. Hittills har det inte kommit en flinga, men det blåser kraftigt och vinden är isande kylig. Kan inte låta bli att tänka – snö nu, vad ska det vara bra för?

Även om våren alltså just nu är borta finns det ju inget som hindrar att göra vårscarves. Under kursen i England för ett par veckor sedan arbetade vi med att filta in tyg på tyg för att skapa struktur och volym. En helt klart intressant teknik. Lite klurig genom att man lägger upp bakvänt med rosen ner och bakgrunden överst och därigenom inte kan se exakt hur det ska bli. Men, oftast blir det riktigt trevliga överraskningar!

På den här scarfen har jag format och filtat in små sidenrosor och filtat in dem på en bakgrund av chiffong genom att lägga ullen emellan. Ullen har jag valt i en färg som harmoniserar, men avviker från bakgrunden. Kom under mina testar fram till att jag tycker det ger mer liv. Gör inget att ullen filtas in och på några ställen syns genom sidenrosen. I detta fallet har jag avsiktligt även lagt lite ull i mitten på varje ros. Det är både för att ge färg och för att rosen ska sitta bättre.

Lek med rosor.

Fått mitt första nummer av Felt Matters, föreningstidningen för International Feltmakers association. Ska jag vara lite kritiskt märker jag att artiklarna inte är skriva av journalister, men det man känner att det finns ett engagemang. Delvis just kanske just för att allt inte är perfekt?!

I detta nummer skriver de om filtmuseet i Mouzon som jag skrivit om innan.  Nu har utställningen The climat is changing"  slutat och istället visar man ett spektra allt det filtning kan innebära med både traditionell filtning från bland annat Turkiet, industrifilt och modern filtning. Museet startade 1987 och har sitt ursprung från en gammal filtningsfabrik som startades av Alfred Sommer i början av 1800-talet, men som sedan länge är nedlagd. Ska komma ihåg det när det är dags för biltur genom Europa. Under tiden passade jag på att titta på den här videon på YouTube.

En annan sak som de naturligtvis informerar om är medlemsmötet som är i Wales den 28 april. Är en bit och kommer inte kunna att åka dit då, men förhoppningsvis blir det fler möten och fler möjligheter. Skulle vara kul göra en gång för att träffa fler kontakter.

Omslaget till årets första numret av Felt Matters.

Fortsätter experimentera. Den här gången med en ny ullsort som heter Wedsleydale. Wedsleydale är en hornlös, brittisk fårart som ser underbara ut med sin krulliga, långa lugg. Fibrerna är minst dubbelt så långa jämfört med merino! Strukturen är grov och färgen sandgul. I början var jag lite tvekande och tyckte ullen var lite tråkig. Men jag har ändrat uppfattning! Det är en underbar ull för cobweb. Filtar fint och de långa fibrerna gör filtningens nätverk jämn. Kunde i början tycka att det saknades lite lyster, men genom att lägga in lite vit silke blir det en brytning både mellan matt/blankt och sandgult/vitt. Om du vill testa en ny ull – ta gärna Wedsleydale! Förstått att ullen även är vanlig att blanda med andra ullsorter när man vill ha några lite längre fibrer. Får bli kvar att testa.

Wedsleydale blndat med lite vit silke.

Gjorde för ett par veckor sedan en axelsjal i svart organza som jag tänkte använda ihop med svarta byxor och en topp när vi är bortbjudna på middag. Testade. I stort var jag riktigt nöjd med designen, men ”låsningen” framtill kunde förbättras så att den satt lite tajtare och hårdare. Har nu gjort en till, denna gång i vitt. Hålen är mindre vilket gör det lite svårare att få igenom sidenet när man tar den på sig, men sedan riskerar den inte åka ner. ”Låset” framtill är dessutom gjort så att lite större personer kan förlänga och göra sjalen ett par centimeter längre.

 Vårens fester kan börja!

Skickade för några veckor sedan ett par bilder på saker jag filtat till en person som jag var i mejlkontakt med i andra ärenden. Passar alltid på att slå ett slag för filtning när det faller sig naturligt. I hans svarsmejl var den spontana kommentar ”Vilken fantastisk hobby och snygga grejer. Det inte låter så hippt, utan mera alternativt. Så det var nog bra att du skickade med bilderna”. Det han skriver tror jag är en uppfattning som många har. Man kopplar filtning till något ”alternativ” och inte alls ett modernt liv! Även om jag nu har filtat i ett par år, blir jag varje gång lika förvånad och funderar mycket på hur man ska kunna ändra detta.

I Frankrike och England finns filtningsföreningar där filtare ser till att synas och marknadsföra sig tillsammans för även om alla arbetar med filtning har var och en sitt speciella uttryck och tillsammans kan de göra sig mer synliga än var och en för sig. I Sverige har vi inte någon sådan förening. Vet att man på Gotland har en förening där personer som arbetar med textil gått sammanföra för att marknadsföra sin kunskap just på Gotland. Ett fint initiativ, men det är som sagt inte rikstäckande.

I väntan på att vi kanske får en nationell förening i Sverige har jag gått med i International Feltmakers Association. Det är som namnet antyder en internationell förening där alla som har intresse kan bli medlemmar. Medlemskapet kostar £ 55/år. I det får man tidningen Felt Matters fyra gånger om året. För mig är medlemskapet fortfarande ganska nytt. Varit i kontakt med dem för att ta reda på hur många andra svenska filtare som är med. Hade varit kul och stimulerande att skapa ett nätverk av likasinnade. Om du som läser skulle vilja göra detsamma. Hör gärna av dig!

Bildhuvudet för hemsidan för International Feltmakers Association.

I maj ordnar är det europeiska filtningsdagar i den lilla orten Felletin som ligger inte så långt från Aubusson. i Centralmassivet mitt i Frankrike. I samband med det ordnar de också en tävling med titeln ”100 gr : un poids, une mesure, une unité” kan översättas som ungefär ”100 gr: en vikt, ett mått, en enhet”. Tanken bakon titeln är hur man kan visualisera densiteten i olika material.

Filtningsdagarna är mellan den 6 och 12 maj 2013 och ordnas av ortens turistförening ihop med föreningen LAINAMAC (Laines et Fibres Textiles Naturelles du Massif Central). Syftet är att uppmuntra filtare och ge ytterligare ögon på denna underbara konst-, hantverks- och designteknik. Utställningen och tävlingen är öppen för alla och de som vill delta kan skicka in två bidrag. Det finns två pris att vinna, dels juryn pris med en prissumma på 500 euro, dels publikens pris där vinnaren får vara med vid nästa ”Journées Nationales de la Laine”, dvs ”Nationella ulldagar” vilka är 25,26 och 27 oktober 2013.

Förutsättningarna för tävlingsbidragen är att göra bidraget av 100 gr ull. På det sättet kan man visualisera densiteten i olika material. Stor eller liten. Med färg, i naturfärg. Du bestämmer. Är du intresserad av att delta finner du mer information om utställningen finner du här. Själv kommer jag inte göra det detta år, men ha ett öga på tävlingen. För det är ett både kul och intressant grepp! Tänk när vi har en filtningsskola, utställningsdagar och en tävling i Sverige!

När jag var på West Dean collage experimenterade vi mycket som jag skrev innan. Både material och modell. Har länge velat ta fram en modell för en mer sjal/cape som man kan ha över axlarna vid festliga tillfällen och tänkte att nu tar jag tillfället i akt för att ta idén vidare. Så här blev resultatet.

Grunden är ca 170 cm svart organza. Organza är tacksamt på det sättet att tyget har en viss stelhet och därmed inte faller ihop. På det har jag lagt en blandning av merino blandat med siden, bluefaced Leicester och ytterligare lite svart merino på toppen för att få en kontrast. Framtill har jag gjort ett litet hål där man kan dra igenom organzan och därmed få den att knyta sig. Planerar att använda den ovanpå tunn svart tröja till svarta byxor när vi är bortbjudna. Nöjd med mönstret, färgen och modellen som helhet, även om jag kan se mindre förbättringar för att få den låsa sig än bättre. Kanske mindre hål? Ska försöka göra en till på vit botten och samtidigt försöka utveckla den lite.

Har nu kommit hem från West Dean Collage strax utanför Chichester söder om London. Vilket ställe! Ett litet engelskt stenslott med gångar, välklippta buskar och gräslandskap utanför och stora lässal med öppen spris, vindlande trappor och djupa fönster med burspråk och träpanel.

West Dean grundades av Edward James som hade ärvt sitt stora föräldrahem och en större summa av sina föräldrar. Edward var under hela sitt liv genuint intresserad av kultur och hantverk så när han blev äldre lade han ner mycket tid och pengar på att stödja artister, konstnärer, poeter och musiker. Då han själv var barnlös bestämde han 1964 att skapa en ”trust” som skulle ta hand om hans arv med målsättningen att stödja och utveckla musik, konst och hantverk och 1971 startade skolan West Dean i Edwards ”manor house”. I dag har skolan en mycket aktiv kursverksamhet med över 150 kurser bara från augusti till och med oktober i år!! Lärarna är utvalda utifrån det att de alla arbetar med det som yrke och därmed har hög kunskap och erfarenhet. Kan helt klart rekommendera West Dean om du vill ha några kreativt utvecklande dagar och samtidigt kunna koppla av i en lite slottslik miljö. Rummen är enkla, men rena och propra och miljön ståtlig och oerhört stimulerande!

Kursen jag gick var i kreativ nunofiltning, dvs teknik för att filta ihop ull med tyg. Kursledare var Liz Clay, som jag skrivit om innan och som just doktorerat i ny teknik för att filta med ull från sex brittiska ullraser. Detta var en helt annan kurs en den jag gick i Tyskland i december. Inte bara teknikmässigt, utan också upplägget. Denna var mycket mer upplagd på att ”leka” och själv hitta nya uttryckssätt. Och det var här kursen hade sin styrka! Med Liz breda erfarenhet fick vi testa många nya saker och det var bara positivt om vi gjorde ytterligare tester. Som du själv räknat ut. Det var inte några direkta semesterdagar! Själv var jag i ateljén mer eller mindre från kl 8.30 till man kastade ut oss vid kl 22! Och tillbaka hemma igen har jag huvudet fullt av idéer att testa.

Mina kurskamrater, kursledaren Liz Clay (längst till höger) och jag själv (längst fram) innan vi lämnar West Dean sista dagen.

PS Även Liz tyckte att Gunilla Pateau Sjöbergs böcker, så som Tova som jag skrev om förra gången. är guldgruvor med kunskap.

I julas fick jag en bok som jag önskat i julklapp. Boken heter Tova och är skriven av Gunilla Paetau Sjöberg. Har nästan lite dåligt samvete för att jag som svensk inte läst den innan. Det är en liten pärla! Boken innehåller så mycket fakta om våra svenska traditionella tovning. Men, jag kom helt enkelt i kontakt med tovning/filtning när jag var i Frankrike och började utifrån det. Samtidigt ser jag hur utvecklingen inom filtning gått vidare med en önskan om att förnya och höja statusen i traditionen. Boken är skriven 1994 och då fanns inte Internet som gör det enklare att hitta försäljningsställen och köpa ull från. Den ull som jag köper är också mycket mer välpreparerad. Men det finns många roliga, nyttiga och intressanta saker i boken, inte minst när hon skriver att tovning var en kunskap som på 60-talet var på väg att glömmas bort om inte Katarina Ågren hade fångat upp hantverket och skrivit boken Tovning som kom ut 1976.

När jag läste boken lärde jag mig också ett nytt begrepp – valka. Valka sista skedet i tovningsprocessen när man bearbetar materialet mycket hårt för att få en hållbar filt. För att göra det används gärna en träbräda. Kände inte till det begreppet innan. Gunilla gör också en liten skillnad mellan orden filta och tova och kallar filta det första skedet i processen när man mer försiktigt bearbetar ullen så att den håller ihop. Skillnaden uttrycks till exempel i det gamla uttrycket ”Väl filtat är hälften valkat”.

Tova av Gunilla Paetau Sjöberg är en liten pärla om man vill lära sig mer om filtingens historia, filtningsprocessen och vad man kan göra i nordisk traditionell filtning.

”Lita på fibrerna så gör de jobbet åt dig!” sa Inge Bauer till mig när jag var på kurs i Tyskland i början av december. Tänkt på det flera gånger. Många gånger är det inte den exakta instruktionen som sätter sig bäst hos mig, utan istället är det just sådana där små uttryck jag hela tiden går tillbaka till. Har ett annat sådant exempel. Gick för många år sedan Poppius journalistskola och fick då tipset att hela tiden tänka ”Lyonnais potato and no chop suey” för att få rytm i texten. Det är detta jag bäst kommer ihåg från utbildningen och det jag hela tiden går tillbaka till när jag känner att en text inte flyter.

Vad jag under kursen lärde mig är att när det gäller webcob ska handlaget vara superlätt! Det gäller att lita på att fibrerna själva vill gripa in i varandra. För det gör de! Har annars en tendens att arbeta fibrerna för hårt. När jag lärde mig nunofiltning sa man hela tiden att rulla hårt så att fibrerna verkligen kommer in i tyget, men med cobweb är det alltså annorlunda.

Nu när jag testat en del cobweb är min erfarenhet också att det gäller att verkligen vara noga och exakt väga hur mycket ull man ska använda, dela upp den i buntar och sedan se till att man hela tiden lägger jämnt. En annan sak är att när jag börjar frottera med händerna arbetar jag alltid i de övre fibrernas riktning så jag vet att fibrerna verkligen har fäste innan jag börjar den verkliga filtningen. Under filtningen gäller det sedan att ha mycket vatten så filten lätt kan glida samman och inte rivas upp. Sedan brukar jag vika in kanterna tunt, tunt så att det blir stadiga. Men detta är ju en smaksak.

I sjalen till höger har jag lagt 10 gram för mycket ull. Låter inte mycket för en hel sjal, men som du ser gör det en stor skillnad. Den blir för tjock och man ser inte sidenet emellan. Det gäller alltså att noga väga upp, dela upp ullen i högar markera  på mallen hur mycket man kan använda för en viss yta så man vet hur mycket man kan ha i det övre och undre lagret och sedan hålla sig till det! I bilderna ovanför ser du sjalarna som helhet.

Nästa vecka åker jag till England för att gå kurs med Liz Clay som jag skrivit om innan. Ska bli spännande! Lovar skriva om mina erfarenheter.

Lika mysigt som det är att plocka fram julpynt, lika fräscht tycker jag det är att plocka allt för att låta våren komma in istället. För mig är våren tulpaner, tulpaner, tulpaner! Och lite krokus. Deras underbara glada färger och krispiga blad ger mig en ljus, blomstrande och livfull känsla. Inspirerad av det har jag gjort en ny kudde. Med glimten i ögat kan man ju säga att det är nästan lite påskvarning. Färgerna på tulpanerna upptill kan man ju ändra. Likaså kan man ändra det mörkare grå till ljus grå eller vit.

Är verkligen inte en person som brukar slå mig för bröstet, men måste får dela med mig av några rader som jag fått i mejl de senaste veckorna och som gjort mig såååå glad.

”Nu sitter jag med min nya fina halsduk på mig. Den blev superfräck till min jeansjacka som du sa. Du har verkligen känsla för detta!”

”Här ser du resultatet o Noelle med sin halsduk, den bar hon hela kvällen. Se hur väl färgerna stämmer!”

”Den här halsduken lämnar inte mitt hem - den är underbar! Den överträffar mina förväntningar både i färg och känsla. Är helt övertygad om att den kommer att användas MYCKET.”

En sådan rad är total lycka!

År 2013 har börjat! Gott nytt år till alla! Personligen känns det som en spännande nystart! Har under helgerna tillbringat en hel del tid i ateljén för att öva in tips, trix och metod som jag lärde mig i Tyskland och tar klara steg för att bli en än bättre filtare. Fascinerande hur mycket fingertoppskänsla det är! När jag var i Tyskland visade Inge Bauer hur hårt hon trycker frotterar för att få hål att gå ihop. Hon la handen ovanpå min och gjorde precis som hon brukar göra på ullen. Det var en fingerlätt tryckning! Inte alls som det jag lärt mig när det gäller nuno-tekniken där det gäller att rulla hårt för att ullen ska komma in i tyget. Sådan erfarenhet går aldrig att läsa sig till! Den måste upplevas och kännas! Samtidigt är det just det som gör att känslan för materialet hela tiden förfinas.

Mina nya erfarenheter gör också att jag för första gången testat att lägga in en metalltråd i en halsduk. I och med att metallen inte krymper var jag noga med att inte lägga någon tråd närmast kanterna utan hela tiden ha i alla fall två centimeters marginal. För att också vara säker på att tråden skulle fastna ordentligt lade jag två tunna lager ull under och två tunna lager ovan. Resultatet blev lite punkrockigt och passar väl till jeans- eller skinnjacka.

Mitt första försök där jag filtat in en silvertråd.