Har nu kommit hem från West Dean Collage strax utanför Chichester söder om London. Vilket ställe! Ett litet engelskt stenslott med gångar, välklippta buskar och gräslandskap utanför och stora lässal med öppen spris, vindlande trappor och djupa fönster med burspråk och träpanel.

West Dean grundades av Edward James som hade ärvt sitt stora föräldrahem och en större summa av sina föräldrar. Edward var under hela sitt liv genuint intresserad av kultur och hantverk så när han blev äldre lade han ner mycket tid och pengar på att stödja artister, konstnärer, poeter och musiker. Då han själv var barnlös bestämde han 1964 att skapa en ”trust” som skulle ta hand om hans arv med målsättningen att stödja och utveckla musik, konst och hantverk och 1971 startade skolan West Dean i Edwards ”manor house”. I dag har skolan en mycket aktiv kursverksamhet med över 150 kurser bara från augusti till och med oktober i år!! Lärarna är utvalda utifrån det att de alla arbetar med det som yrke och därmed har hög kunskap och erfarenhet. Kan helt klart rekommendera West Dean om du vill ha några kreativt utvecklande dagar och samtidigt kunna koppla av i en lite slottslik miljö. Rummen är enkla, men rena och propra och miljön ståtlig och oerhört stimulerande!

Kursen jag gick var i kreativ nunofiltning, dvs teknik för att filta ihop ull med tyg. Kursledare var Liz Clay, som jag skrivit om innan och som just doktorerat i ny teknik för att filta med ull från sex brittiska ullraser. Detta var en helt annan kurs en den jag gick i Tyskland i december. Inte bara teknikmässigt, utan också upplägget. Denna var mycket mer upplagd på att ”leka” och själv hitta nya uttryckssätt. Och det var här kursen hade sin styrka! Med Liz breda erfarenhet fick vi testa många nya saker och det var bara positivt om vi gjorde ytterligare tester. Som du själv räknat ut. Det var inte några direkta semesterdagar! Själv var jag i ateljén mer eller mindre från kl 8.30 till man kastade ut oss vid kl 22! Och tillbaka hemma igen har jag huvudet fullt av idéer att testa.

Mina kurskamrater, kursledaren Liz Clay (längst till höger) och jag själv (längst fram) innan vi lämnar West Dean sista dagen.

PS Även Liz tyckte att Gunilla Pateau Sjöbergs böcker, så som Tova som jag skrev om förra gången. är guldgruvor med kunskap.

I julas fick jag en bok som jag önskat i julklapp. Boken heter Tova och är skriven av Gunilla Paetau Sjöberg. Har nästan lite dåligt samvete för att jag som svensk inte läst den innan. Det är en liten pärla! Boken innehåller så mycket fakta om våra svenska traditionella tovning. Men, jag kom helt enkelt i kontakt med tovning/filtning när jag var i Frankrike och började utifrån det. Samtidigt ser jag hur utvecklingen inom filtning gått vidare med en önskan om att förnya och höja statusen i traditionen. Boken är skriven 1994 och då fanns inte Internet som gör det enklare att hitta försäljningsställen och köpa ull från. Den ull som jag köper är också mycket mer välpreparerad. Men det finns många roliga, nyttiga och intressanta saker i boken, inte minst när hon skriver att tovning var en kunskap som på 60-talet var på väg att glömmas bort om inte Katarina Ågren hade fångat upp hantverket och skrivit boken Tovning som kom ut 1976.

När jag läste boken lärde jag mig också ett nytt begrepp – valka. Valka sista skedet i tovningsprocessen när man bearbetar materialet mycket hårt för att få en hållbar filt. För att göra det används gärna en träbräda. Kände inte till det begreppet innan. Gunilla gör också en liten skillnad mellan orden filta och tova och kallar filta det första skedet i processen när man mer försiktigt bearbetar ullen så att den håller ihop. Skillnaden uttrycks till exempel i det gamla uttrycket ”Väl filtat är hälften valkat”.

Tova av Gunilla Paetau Sjöberg är en liten pärla om man vill lära sig mer om filtingens historia, filtningsprocessen och vad man kan göra i nordisk traditionell filtning.

”Lita på fibrerna så gör de jobbet åt dig!” sa Inge Bauer till mig när jag var på kurs i Tyskland i början av december. Tänkt på det flera gånger. Många gånger är det inte den exakta instruktionen som sätter sig bäst hos mig, utan istället är det just sådana där små uttryck jag hela tiden går tillbaka till. Har ett annat sådant exempel. Gick för många år sedan Poppius journalistskola och fick då tipset att hela tiden tänka ”Lyonnais potato and no chop suey” för att få rytm i texten. Det är detta jag bäst kommer ihåg från utbildningen och det jag hela tiden går tillbaka till när jag känner att en text inte flyter.

Vad jag under kursen lärde mig är att när det gäller webcob ska handlaget vara superlätt! Det gäller att lita på att fibrerna själva vill gripa in i varandra. För det gör de! Har annars en tendens att arbeta fibrerna för hårt. När jag lärde mig nunofiltning sa man hela tiden att rulla hårt så att fibrerna verkligen kommer in i tyget, men med cobweb är det alltså annorlunda.

Nu när jag testat en del cobweb är min erfarenhet också att det gäller att verkligen vara noga och exakt väga hur mycket ull man ska använda, dela upp den i buntar och sedan se till att man hela tiden lägger jämnt. En annan sak är att när jag börjar frottera med händerna arbetar jag alltid i de övre fibrernas riktning så jag vet att fibrerna verkligen har fäste innan jag börjar den verkliga filtningen. Under filtningen gäller det sedan att ha mycket vatten så filten lätt kan glida samman och inte rivas upp. Sedan brukar jag vika in kanterna tunt, tunt så att det blir stadiga. Men detta är ju en smaksak.

I sjalen till höger har jag lagt 10 gram för mycket ull. Låter inte mycket för en hel sjal, men som du ser gör det en stor skillnad. Den blir för tjock och man ser inte sidenet emellan. Det gäller alltså att noga väga upp, dela upp ullen i högar markera  på mallen hur mycket man kan använda för en viss yta så man vet hur mycket man kan ha i det övre och undre lagret och sedan hålla sig till det! I bilderna ovanför ser du sjalarna som helhet.

Nästa vecka åker jag till England för att gå kurs med Liz Clay som jag skrivit om innan. Ska bli spännande! Lovar skriva om mina erfarenheter.

Lika mysigt som det är att plocka fram julpynt, lika fräscht tycker jag det är att plocka allt för att låta våren komma in istället. För mig är våren tulpaner, tulpaner, tulpaner! Och lite krokus. Deras underbara glada färger och krispiga blad ger mig en ljus, blomstrande och livfull känsla. Inspirerad av det har jag gjort en ny kudde. Med glimten i ögat kan man ju säga att det är nästan lite påskvarning. Färgerna på tulpanerna upptill kan man ju ändra. Likaså kan man ändra det mörkare grå till ljus grå eller vit.

Är verkligen inte en person som brukar slå mig för bröstet, men måste får dela med mig av några rader som jag fått i mejl de senaste veckorna och som gjort mig såååå glad.

”Nu sitter jag med min nya fina halsduk på mig. Den blev superfräck till min jeansjacka som du sa. Du har verkligen känsla för detta!”

”Här ser du resultatet o Noelle med sin halsduk, den bar hon hela kvällen. Se hur väl färgerna stämmer!”

”Den här halsduken lämnar inte mitt hem - den är underbar! Den överträffar mina förväntningar både i färg och känsla. Är helt övertygad om att den kommer att användas MYCKET.”

En sådan rad är total lycka!

År 2013 har börjat! Gott nytt år till alla! Personligen känns det som en spännande nystart! Har under helgerna tillbringat en hel del tid i ateljén för att öva in tips, trix och metod som jag lärde mig i Tyskland och tar klara steg för att bli en än bättre filtare. Fascinerande hur mycket fingertoppskänsla det är! När jag var i Tyskland visade Inge Bauer hur hårt hon trycker frotterar för att få hål att gå ihop. Hon la handen ovanpå min och gjorde precis som hon brukar göra på ullen. Det var en fingerlätt tryckning! Inte alls som det jag lärt mig när det gäller nuno-tekniken där det gäller att rulla hårt för att ullen ska komma in i tyget. Sådan erfarenhet går aldrig att läsa sig till! Den måste upplevas och kännas! Samtidigt är det just det som gör att känslan för materialet hela tiden förfinas.

Mina nya erfarenheter gör också att jag för första gången testat att lägga in en metalltråd i en halsduk. I och med att metallen inte krymper var jag noga med att inte lägga någon tråd närmast kanterna utan hela tiden ha i alla fall två centimeters marginal. För att också vara säker på att tråden skulle fastna ordentligt lade jag två tunna lager ull under och två tunna lager ovan. Resultatet blev lite punkrockigt och passar väl till jeans- eller skinnjacka.

Mitt första försök där jag filtat in en silvertråd.